Joggaction

Dramatiken kring mitt motionerande fortsätter. Ikväll snubblade jag helt utan motivering och bananskal och gled i gruset med knä och handflator. Är det inte konstigt hur det första jag gör är att reka skogsslingan både framåt och bakåt så ingen såg mig, före jag kollar efter så jag inte blöder eller har trasiga kläder. För tänk om någon skulle sett mig göra något så onaturligt och omänskligt som att snubbla?

Toppar och dalar

Det kändes som jag sprang med kokadaver fastsurrade runt benen när jag var ute och joggade nyligen. Inte heller kändes det bättre när en tunn liten kille susade förbi mig likt hjulben och lämnade mig bakom sig som en stillastående hög med svett. Att pulsklockan gick i taket och att jag fick håll var inte heller någonting som drog upp motivationen och orken i topp.

Nu, däremot. Fan vad jag mår bra. Vad vore njutningen utan lidandet?