Jag älskar att utforska nya städer och se dom med nya ögon. Promenera. Åka buss. Vika av på gator jag aldrig någonsin gått på. Iakkta livet som pågår. Ekorrhjulen. Ögonblicken. Scenerierna. Och detta är inte första gången.

Konserthuset är blått och otroligt vackert. Någonting jag vetat tidigare men aldrig verkligen tittat på och upplevt. Förrän nu.

Sara i Malmoe har blivit Sara i Stockholm då jag har varit här i tre veckor och praktiserat på ett riktigt bra kontor. Jag älskar Stockholm och just nu verkar det som att jag blir kvar i den här staden. Känns overkligt. Jag fick reda på det i förrgår. Den senaste tiden har det gått så bra för mig så jag får nypa mig i armen och hålla mig i trappräcket.

Så ska bloggen leva kvar? Isåfall blir det en nystart i ny kostym och namn. Vad säger ni, min tappra skara läsare?

Bilden är från kontorets kapphylla. Arkitekter bär svart, sägs det.

“så kommer det vara resten av livet” sa min mamma.

Tänk vad rätt hon hade.

Min mamma och vår bebis för några år seda på en plats som innebär trygghet och kärlek. Bilden är fotad av mig och spontan. Jag tror jag testade mammas nya kamera. De bästa bilderna är spontana och kan fånga ett ögonblick och en känsla som alltid slår en arrangerad bild.

Mina ögonstenar bland modebloggarna är sedan många år Caroline aka Fashion Flash och Stylorectic. Tredjeplatsen går till Fashion Toast.

När det kommer till bloggar som relaterar till Landskapsarkitektur är Gatukonst.se en favorit och en mästare på att inspirera till skrivarlust är Några Rader som alla bör läsa.

Jag mådde lite bättre än en vanlig höst. Jag tror, faktiskt, väldigt mycket beror på solljuset. I Sverige är det korta dagar med svagt solljus genom de tjocka molnen. I Valencia visar sig solen och skiner många timmar nästan varje dag. Vår kropp och celler behöver solljus för att tillverka hormoner som vi blir pigga och glada av. Den biologiska delen av oss, som inte är moderna maskiner, behöver solljus. Så enkelt är det.

Inställningen, att skola och jobb är viktigt men inte är allt, har jag lyckats få med mig. Jag har varit mer harmonisk den här senaste terminen än alla andra terminer jag någonsin gjort i skolan. Så på så sätt är jag samma person nu som för ett år sedan.

Mannen i tågkupén igår med dålig andedräkt som hela tiden tog sig för pannan, suckade, gnuggade ögonen, hade mungiporna neråt, bråkade i telefonen, gestikulerade, gick ut i gången. Som stressat frågade tre gånger när vi var i Stockholm. Som frågade en mörkhyad man “tunnelbana, Rinkeby?”. Skulle han till någon sjuk släkting? Hade han blivit utkastad av sin fru?

Mannen med den eländiga hostan som pratar i mobiltelefonen om att “London” är fixat, att tre miljoner behövs och att de ska byta bank för den de har är gammelmodiga.

Killen med de markerade plasbågarna som bara har sovit i fem timmar och ska upp till Luleå på en snabbvisit och ta en lunch med mamma och pappa. Jag funderar över varför han bara ska upp några timmar, vad arbetar han med?

Den norrländska mannen med grov dialekt som får frågor till en enkät om Arlandas resenärer. Han svarar “2ggr” på hur många gånger han flugit utomlands innan han får rätta sig till “noll gånger” då han får reda på att det handlar om i år, inte hela livet.

Det är intressant att resa. Det är intressant att stöta på människor som man aldrig annars skulle stött på.

Beundra för mig känns som någonting för människor man inte känner. Jag beundrar just nu Laleh, Robyn, Timbuktu, den förra rektorn på min skola (en väldigt respektingivande kvinna som är landskapsarkitekt och otroligt intelligent), elitidrottare och alla andra som kan gå in i någonting med 100% sinnessjuk fokus.