Med mig, i tiden

Jag har ingen större åldersnoja, men jag blir äldre. Det är ett faktum som visar sig ibland med vissa tecken. Jag vill redovisa två tecken som visat sig för mig de senaste dagarna:

1. När en trend du upplevt i ditt liv återkommer och du tänker ”jag skulle aldrig ha kastat den där”
Det händer alla, men när det händer första gången så känner du tidens vingslag fläkta i nacken. I veckan såg jag ett par armband i design ”vintermarknad i minus tretti på Storgatan i Luleå” på H&M. Ni vet sådana som man hade tight runt halsen med sitt eget namn på, antagligen tidigt nittotal. Ser ut ungefär SÅHÄR.

2. När du använder för mycket läppstift och högklackat för att benämna dig själv ”tjej” men har för många converse och dricker för lite kaffe (läs inget) för att kalla dig ”kvinna”.
Jag har presenterat mig för många hyresvärdar den senaste tiden och känt en viss tveksamhet inför vad jag ska benämna mig själv.

Tid. Ett mänskligt påfund vi behöver men behandlar slarvigt.

Vårtrend 2012

”Det har blivit trendigt att vara trevlig” sa en kille vid middagen igår. Det är den bästa trenden någonsin säger jag.

Favorit i repris. Nytt manus.

Jag har bokat en fyndresa till Sveriges nästa koloni (efter Thailand) nämligen New York. Det är snart ett år sedan jag var där sist och det ska bli underbart att återvända och hälsa på min fina vän som bor alldeles intill central park. Denna gång kommer jag ha gjort alla turistfällor och behöver inte göra dom igen så nu kan vi kanske kosta på oss en resa utanför, ut till det riktiga USA. Det skulle vara något.

Det bästa med att åka till en plats som denna som alla älskar och pratar om är att det sällan är så som man föreställer sig. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Någon annan kan aldrig uppleva en plats åt dig eller göra att du inte behöver behöver besöka den själv för att uppleva något annat än den sinnebilden du pusslat ihop av andras upplevelser. Upplevelser som redan passerat genom ett filter.

Det ska även bli intressant och se vad min kompis lägenhet bjuder på för djur och insekter denna gång..

Fleur

Idag kom chefen runt med en bricka och delade ut blommor till alla kvinnor. Fint. Och imorgon skriver jag förhoppningsvis på ett anställningsavtal.

Vad är det som är nytt, gammalt och blått

Jag älskar att utforska nya städer och se dom med nya ögon. Promenera. Åka buss. Vika av på gator jag aldrig någonsin gått på. Iakkta livet som pågår. Ekorrhjulen. Ögonblicken. Scenerierna. Och detta är inte första gången.

Konserthuset är blått och otroligt vackert, någonting jag vetat tidigare men aldrig verkligen tittat på och upplevt. Förrän nu.

Nedförsbacke

Sara i Malmoe har blivit Sara i Stockholm då jag har varit här i tre veckor och praktiserat på ett riktigt bra kontor. Jag älskar Stockholm och just nu verkar det som att jag blir kvar i den här staden. Känns overkligt. Jag fick reda på det i förrgår. Den senaste tiden har det gått så bra för mig så jag får nypa mig i armen och hålla mig i trappräcket.

Så ska bloggen leva kvar? Isåfall blir det en nystart i ny kostym och namn. Vad säger ni, min tappra skara läsare?

Bilden är från kontorets kapphylla. Arkitekter bär svart, sägs det.

Den första dagen

Jag kommer ihåg när jag slutade vara barn. En dag för många år sedan sa jag till min mamma att jag kände en konstig känsla i kroppen. Vad jag än gjorde och hur många läxor jag än gjorde så var det som att jag aldrig kände mig färdig. Klar. Och ledig. Sådär som man kunde vara på sommarloven som barn.

”så kommer det vara resten av livet” sa min mamma.

Tänk vad rätt hon hade.